En satirisk dikt med tolv strofer.
Jag satt här idag och tog mitt ansvar,
både för alla och för envar.
Det var ganska intressant, för en stund,
och jag tyckte det fanns en lockande grogrund.
Jag skapade fritt mina egna anslag.
Ett för mig. Ett för folkliga lag.
Där jag hade min väg, med helt eget vett,
och de fick hålla sig till fastslagen etikett.
Jag satte mig främst, såklart, framför allt.
Tog min tydliga plats på denna riksanstalt.
Störst och bäst i hela himmelriket,
folket lämnade jag i stimmet och skriket.
Någon måste ju ta rollen att leda,
Hur skulle det se ut om alla skulle bereda?
Demokrati och samsyn och sån där konsensus,
det är lika flyktigt som en flygande bomullstuss.
Men det lämpar sig inte för vem som helst!
Man måste vara väl rustad och rejält ego-frälst.
Annars blir det för mjukt och blödigt,
och det är viktigt att det är stramt, mäktigt och fullödigt.
Jag passar, förstås, allra bäst för rollen,
för det är jag som besitter den avgörande kollen.
Och jag har rätt sinne, rätt styrka, rätt lyte,
och dessutom ett mycket, mycket, vackert plyte.
Sen passar det mig att vara toppen på täppan,
ja, det roar mig mer än att stryka längs skäppan.
Och så är det ju stor skillnad på att vara,
ensam överst, eller en del av en skara.
Det senare lämnar jag till resten av pöbeln,
som jag likställer med den där ruskigt gamla möbeln…
…den som farsans fasters systers bror,
släpat hem, istället för att kasta, från sitt kontor.
Nej, Jag är viktigast och Jag här bestämmer,
och jag struntar blankt i om nåns sko ömmar eller klämmer.
Sånt bemödar jag mig inte med.
Belasta inte mig med sådana besked!
För vem vill lyssna på bekymmer från andra,
när man kan i maktens korridorer vandra.
Röka cigarr och dricka grogg,
och fila på nästa text till sin blogg.
Med det ordet lämnar jag er därhän.
Har inte mer tid nu, för flugor och för fän.
Omsider ska filas på kommande anslag,
för mig och för er, mina folkliga lag.
Jag satt så idag och jag tog mitt ansvar,
både för alla och för envar.
Det var ganska intressant, för en stund,
men nu lockar det mer, att ta sig en blund.
Copyright © Art of Coping® All Rights Reserved.
