En liten dikt med en tillbakablick vid 50 år.
Så blev det min tur att bli 50 år.
Det är ju otroligt vad tiden den går.
Jag har hunnit med en hel del kan jag tycka,
och fått smaka på både mörker och lycka.
Det känns ibland som jag föddes igår.
Allt började då alltså 71,
när jag såg dagens ljus där på BB:s parkett.
Fast bror min var ganska skeptisk minsann,
som måst’ dela föräldrarna nu med en ann.
Sen den dan var vi två barn från samma ätt.
Senare lekte vi tillsammans, min bror och jag.
men han var lite äldre, så inte blev det var dag.
Jag minns särskilt en gång när vi kriga’ med vatten,
han var helt torr, och jag dränkt som katten.
Mamma tog då om hans öra ett nyptag…
När jag var ett fick jag kramper av feber,
och då fick min pappa känna att han lever.
Det är faktiskt inte så många som har,
åkt ilfart till Kalmar i ambulans med sin far.
Väl där fick vi veta att allt sig reder.
När jag var tre jag rymde från dem.
Skulle till mormor och morfar flytta hem.
Då hade jag av föräldrarnas styrning fått nog.
Det fanns bara ett att göra – jag drog!
Men träffa’ monster på vägen och skynda hem.
Mina första stygn fick jag sy runt fyra,
över ena ögat, fick acetylsalisylsyra.
Sen blev det med tiden ett och annat till,
för jag var inte precis en unge som satt still.
Nej, mor och far fick ett och annat avstyra.
Min första hund han kom runt fem.
Rigo, var av tyg, och drogs runt i en rem.
Därefter kom ett par collie-flickor, fina,
och de var hela familjens, inte bara mina.
De välkomnade mig alltid efter skolan hem.
Zeb Macahan var min idol vid sju,
för jag var mer cowboy-typen, än sjöjungfru.
Och året därpå var det dags för Trolltider,
med Mara, Dorabella och lille Kotte som kvider.
Helt ärligt så tittar jag på julkalender ännu.
Sen var det riddare för hela slanten,
med Ivanhoe och förstås Wamba, den charmige fjanten.
Och Röda Nejlikan som prydde sin rättmätiga plats,
där han lurade Citizen Chauvelin med parallell seglats.
Ja, och så Poppes Fabian Bom och löjtnanten!
Lärde mig så spela elorgel vid nio,
och fuskade lite på blockflöjt runt tio.
Med tiden så blev det lite gitarr och sen sång,
och serenad från en trädtopp på baksidan en gång.
Och såklart lyssna på Trackslistan till låtar som Mio min Mio.
På sommaren var det alltid norm,
att åka bil till Dunderklumpen och Jätten Jorm,
som bodde nära farmor och farfar i Norrland,
hos Beppe Wolgers på Öhn vid vattudalens strand.
Ja, Dunderklumpen satt i stugan, byggd på näsan som plattform.
I Strömsund la vi nät och drog upp och rensa fisk,
och fick använda massa verktyg – och kniv, på egen risk.
Hämtade vatten ifrån fjället ur aktiv kallkälla,
som man sen direkt från kåsan rakt ner i strupen fick hälla.
Ja, den upplevelsen den var faktiskt nog snudd på arktisk.
För att ta foto på mig så fick pappa kämpa och lirka.
Och min Mormor lärde mig tidigt att sticka och virka.
Sen tröjor jag skapade väldigt många,
…under 80-talet – de var jättestora och väääldigt långa.
Minst över en meter, eller nå’t sånt – sådär cirka.
Jag lekte ofta lekar som ”hungersnöd” och ”cirkus”,
och gick på timslånga strövtåg i skogarnas öppna hus.
Hade en agentbyrå såklart! …med bästa väninnan,
innan vi försvann i trollskogen, i dimman.
Att blöta både strumpor och skor var vanligt bus.
Morfar hämtade oss ofta, som unga.
Han skjutsade mig till skolan och jag brukade sjunga,
i baksätet på bilen som brummade med ett dån,
där vi for fram i hans beige:a, fina, Volvo Amazon.
Och jag skrålade ”När Juldagsmorgon glimmar”, med full lunga!
Vid fjorton hade jag en rebellisk dröm,
inspirerad av artister som Joakim Thåström.
Vid femton var det konserter i Blomstermåla,
och vi gömde langat vin i närområdets sandlåda.
Minns att man i huvudet dagen efter var öm.
Vid sexton åkte jag på språkresa till Tyskland,
Vid arton kom körkort och så biltripper ibland…
För i Småländska skogen måste man själv kunna ta sig fram,
om man inte ska fastna i byhålan och samla damm –
och som tonåring känns sånt, som att stå vid ruinens rand.
I ungdomens somrar stannade vi ute hela nätter,
och försökte då och då till disco få tag i biljetter.
Och vi hängde ofta nere vid Badholmens kaj,
där vi aktade oss noga för allsköns manlig haj,
när vi vinglade fram på obekväma stiletter.
Efter nian blev det naturvetenskapligt gymnasium,
och lite konsthantverkslinje för jag behövde även kreativt andrum.
Sen iväg till Skåneland, och Malmö och Lund,
och där på LTH blev det minsann inte en lugn stund.
Sen att jag hamnade inom IT-sektorn – det blev ett faktum.
Min lille son kom när jag var tjugofyra,
och vi sjöng ofta på en sång om en liten myra.
Han blev mitt hjärtas glädje och fröjd,
att bli mamma gjorde mig väldigt lugn och förnöjd.
Barn är livets stora gåva – trots att de är väldigt dyra!
Sen dess har ju åren rullat på,
ett efter ett har jag sett dem gå.
Ja, livet har erbjudit både glädje och sorg,
och jag har många olika saker i min erfarenhetskorg.
Och ännu fler kommer jag efterhand att få.
Så här passar jag nu på att fira mig själv,
och öppnar en bubblande 50-års-butelj.
Säger Skål! och välkomnar mig till nästa halva,
med fyrverkerier, fanfar och högljudd skottsalva…
Grattis till mig! Så skönt det ska bli, med nästa kapitel: ”Medelåldershelg”!
En liten dikt med en tillbakablick vid 50 år.
Copyright © Art of Coping® All Rights Reserved.
Satirisk text som gör upp med påståendet att extrovert är bättre än introvert
Kära Catrin,
Så fint du beskriver åren fram till din bemärkelsedag, samma som jag går tillmötes… är ju också på väg mot samma brytpunkt i livet, vilket är helt ofattbart för även jag känner mig mer som 25.
Hoppas du fick en fin dag och att vi kan ses snart igen!
Skål och kram 🥂
/Mia