En dikt om vägen till Samarkand – om att vara vilse i mörkret men att hitta tillbaka.
Att lämnas ut åt andras makt
ger känsla – olustig och unken.
Att tvingas stå väntande och redo, i givakt,
ger bitter smak – med hågen sjunken.
Att se hur vägarna bär till Rom,
verkar då omöjligt ibland.
Och det tycks inte alltid att man möts på resan,
av nå’n barmhärtig vägvisare på vägen till Samarkand.
Att då lyss till egen sträng och lyra,
ej alltid faller sig helt naturligt.
För i skammens dunkla dystra skimmer,
kan den inre sikten vara skymd – så oturligt!
För när skräcken biter sig fast i själen,
och sväljer en med hull och hår.
Då är det inte lätt att flyta ovanpå,
trots att man kämpar allt vad man förmår.
Då kan det vara mycket svårt att skönja,
den gyllene vägen och den rätta stigen.
Då, när katastroftankens vindar virvlar kalla,
och den personliga stormens öga belyser de inre krigen.
Men när så man tröttat ut sig helt,
och landar tungt på den sanka botten,
så ser man ett solvarmt ljus sila mellan reven,
och plötsligt så är man uppe på egenmaktsflotten.
Det är just då när man tror att allt är över,
när man tänker att man aldrig kommer nå i hamn.
Då öppnar sig möjlighetens alla portar,
och acceptansen tar en tryggt i sin famn.
Då ser man plötsligt att det glas som var halvtomt,
var fyllt av sådant man först inte såg.
Att man tillfälligt varit bländad av oroligt mörker,
för att man var liten och otrygg och trött och låg.
Det är då vi behöver stanna upp och förstå,
att det är helt naturligt att falla ibland.
Att det inte betyder att vi för alltid är små,
utan att vi kommer hitta vår egen väg, till Samarkand.
En dikt om vägen till Samarkand – om att vara vilse i mörkret men att hitta tillbaka.
Copyright © Art of Coping® All Rights Reserved.
Satirisk text som gör upp med påståendet att extrovert är bättre än introvert
