Resan från GenX till GenZ
Så kom den då, den första måndagen efter att många av Corona-restriktionerna tagits bort. Och nu är vi nog några stycken som sitter på kammaren och undrar hur det hela ska utveckla sig… ska vi framåt eller ska vi bakåt?
Hur ska det nya normala se ut? Kommer arbetsgivare fortsätta på den inslagna utvecklingsvägen? Kommer de våga utmana sig själva att fortsätta vara digitala i alla lägen där det går, även nu när det inte längre är påtvingat? Kommer de arbeta med att fortsätta införa moderna metoder för att ta steg framåt inom detta område? Eller kommer medarbetare tvingas återbesöka det gamla normala och lägga 18 månaders förvärvad kunskap om digitalt samarbete på hyllan? Och kommer det i så fall gå att gå tillbaka? Kommer medarbetarna stanna om man gör det? Går det att backa till det som var innan? Går det att backa tiden?
För min egen del är svaret på den frågan: Nej.
Den som frågat mig för två år sedan vad just jag anser är den bästa platsen att jobba på skulle snabbt ha fått ett entydigt svar;
”Jobba gör jag på arbetsplatsen.”
Min inställning var tydlig och klar. Jag ville ha jobbet på jobbet och hemmet ifred. No questions asked.
Jag har förflyttat mig från Generation X till Z
Men, en pandemi senare så visar det sig att jag nu har en helt annan åsikt… plötsligt har jag insett att jag vill att det i mångt och mycket lämnas upp till mig och jag vill kunna jobba på distans om jag vill – när det går – more often than not. Jag har inga problem med distansarbete har det visat sig. Jag tycker det är bra. Jag tycker till och med att det är bättre än det var förut. Jag har förflyttat mig från Generation X till Z… and there is no going back!https://www.linkedin.com/embeds/publishingEmbed.html?articleId=8826830414752103856
Under de dryga 18 månader som gått har jag hittat en ny livsstil, som passar mig som handen i handsken. Den är mer balanserad, mer flexibel och den ger mig energi över i ”kassan” när arbetsdagen är slut. Jag kan kontrollera min tid bättre och blir inte störd av yttre påverkan på samma sätt som förut, så jag kan fokusera på uppgifterna och får mer gjort. Jag får det utrymme jag behöver för att kunna arbeta ostört. Dessutom finns det plötsligt utrymme för att vara kreativ och tänka framåt, vilket ger mig en stor känsla av tillfredsställelse och överskott på energikontot. Och jag har mer kontakt med mina kollegor nu, än när vi dagligen satt under samma tak. Jag är helt enkelt gladare, jag mår bättre och jag har det bra.
Tänk att det skulle det behövas en pandemi för att jag skulle kunna se igenom bruset från ekorrhjulet!
Såklart är det inte så här för alla. En del är beroende av att kunna gå till sin arbetsplats. Kanske sitter de hopkrupna i hemmet med en laptop vid köksbordet, eller vid en strykbräda. Kanske blir de störda av sina barn, eller partner. Andra måste vara på en särskild plats för att utföra sina uppgifter. Det är svårt att sitta i kassan på ICA eller att ta hand om våra äldre på distans. Eller så får de klaustrofobi av att vara hemma ”hela tiden” eller så saknar de att befinna sig under samma tak som sina kollegor.
Men jag har en permanent, fullt utrustad arbetsplats i hemmet och ett jobb som inte är kopplat till en fysisk plats. Jag har inga småbarn som stör. Jag trivs bra hemma och klarar av att ha meningsfulla kollegiala relationer online. Så för min del har det visat sig att det passar perfekt att jobba på distans. Och så här på andra sidan om min nyvunna insikt så kan jag tycka att det tagit mig förvånansvärt lång tid att fatta detta. Ett så enkelt recept för att uppnå balans mellan arbete och privatliv, lägre stressnivåer och ökad livskvalitet… Tänk att det skulle behövas en pandemi för att jag skulle kunna se igenom bruset från ekorrhjulet!
Hoppas att arbetsgivare vågar utmana sig själva och det-var-bättre-förr-principerna och fortsätter införa digitala metoder för samarbete där det går.
Så nu på andra sidan pandemin så önskar jag för egen del fortsatt ha möjlighet att välja arbetsplats efter innehåll och att ha en flexibilitet att jobba där jag bedömer att det passar mina arbetsuppgifter bäst. Till exempel hoppas jag på att få möjligheter att föreläsa igen, eller att träffa kollegor på en afterwork eller två. Jag ser fram emot att kunna åka iväg på planeringsdagar och gå på nån mässa tillsammans med andra. Men jag ser det inte som särskilt nödvändigt att av gammal hävd sitta på fysiska möten i upparbetade konstellationer eller prompt sitta bakom ett skrivbord på arbetsgivarens fysiska adress.
För den typ av arbete som jag har, dvs arbete som är plats-o-beroende, så tror jag att framtidens arbetsplats kommer behöva omformas till att vara mer av en social träffpunkt. Ett ställe man åker till för att få en kollektiv känsla av sammanhang eller för att träffas och samarbeta med kollegor när de digitala verktygen av någon anledning inte räcker till. Inte ett tak man ska samlas under för att man inte kommit underfund med hur man använder digitala metoder och lösningar.
Jag hoppas nu att arbetsgivare som visar tendenser att vilja backa hem vågar utmana sig själva och det-var-bättre-förr-principerna och fortsätter införa digitala metoder för samarbete överallt där det går – och lite till… För att det är bättre på så många sätt. För att det ligger i tiden. För att tekniken redan är här. För att stora delar av resan faktiskt redan är gjord.
Just i detta Nu är vi på krönet av en utvecklingskulle som vi kämpat oss upp på under lång tid och detta på grund av (eller tack vare) pandemin. Och här behöver vi nu stanna upp och reflektera lite: Ska vi framåt, upp och över kullen? Eller ska vi glida tillbaka ner igen? Valet är fritt. Men det måste göras.
Själv ska jag framåt, upp och över kullen! Den som ska åt samma håll kan göra sällskap med mig. Men för er andra så skiljs våra vägar här.
The only way forward is – forward.
Resan från GenX till GenZ
Copyright © Art of Coping® All Rights Reserved.
Satirisk text som gör upp med påståendet att extrovert är bättre än introvert
