Dikt på Nyårsafton (2023)
Ett nytt år nu stundar – alldeles strax.
Det är tid för det gamla att vila. Det är återigen dags!
För alltjämt tidevarv komma, och, tidevarv gå.
När minuter blir till månader, och så fortsätter det så.
Och precis när vi nu står här inför Tolvslagets port,
stannar vi upp och åser det som, under gångna året, blivit gjort.
Vi betraktar det gamla som passerat – i båd’ vått och torrt.
Och funderar kanske på vad det nya, som kommer, ska bli för sort.
Vi ser hur mörker och ljus har blandats om vartannat.
Ler lite åt glada minnen, och suckar åt sånt som vi förbannat.
På så sätt vi tittar tillbaka på allt det som har skett,
och ser hur vi har lyckats, eller ej, att hantera det hela med vett och etikett.
Vi ser sans och förnuft som har gästat vart hus,
men även fyllt det med mången upptåg och bus.
Vi ser att några har virvlat runt i vilda jämförelselekar,
där man hört rop om ”mitt och ditt” som i korridorer ekar.
Vi ser hur en del har höjt sig från mängden och satt andra längre ner.
Tagit sig friheter att bestämma vad som ska hända och vad som sker.
Och vi ser hur någon till och med tagit annan av daga,
i självberättigad handling för att just sin synvinkel behaga.
Vi ser hur gott och ont i en salig blandning,
bromsar in inför årsslutets dämpande landning.
Då kranka eftertanken, självrannsakan och personlig reflektion,
smyger tysta som tomtenissar i vrårna hos varje person.
Men, mitt i allt som sker finns något som alltid oss förenar.
Ett slags universella, återkommande, mänskliga byggstenar.
Då vi tänker på dem som har lämnat oss och gått,
på de runt omkring oss som upp till molnen fått väldigt brått.
Vi minns alla de gånger vi tvingats säga Adjö,
till kära som bytt jorde-vardagen mot himmelsk miljö.
Och vi glädjs åt alla oskuldsfulla små liv,
som in på jordens arena tagit sina första små sprittande kliv.
För vi lever tillsammans, om blott kort tid, här på Jorden.
Så varför lägga den på kris och krig? Och hot? Och borden?
Nej, låt oss andas! Och leva! Och leka – medan vi är här!
Vandra fria genom tiden tills den dag det är dags att träffa Sankte Per.
Så blandas våra förnimmelser under årets sista skälvande minuter,
med de goda känslor, och de onda, som allas vårt inre omsluter…
De blandas tillsammans med sånt som högst personligt sig ter,
och med tankar om vad vi under det nya året önskar och emotser.
Och nu när ett nytt år så stundar – alldeles strax.
När det för det gamla att gå till vila ånyo är dags…
…då läses Tennyson’s dikt ännu en gång från Skansens barm.
Trots sorgerna och nöden och stadens gatularm.
Och när, för ett ögonblick, fyrverkeriernas sprakande prakt oss uppslukar.
Ska vi höja våra glas och göra… precis… som vi brukar!
För oavsett vad vi önskar oss av världen var och en,
så står människan fortfarande stadigt på jorden, här och nu, i månens skimrande sken.
I grund och botten är vi alla helt lika.
Det är en gällande sanning som oss alla berika.
Vår mångtusenåriga historia finns nära i varje fläktande vind,
dess vingslag i nuet känns smeka – försiktigt – vår alltjämt livsvarma kind.
För tidevarv komma och tidevarv gå.
Minuter blir till månader, och sen fortsätter det så.
Och det nya året stundar nu – alldeles strax.
Det är tid för det gamla att vila. Det är nu dags.
Hör nu hur klockan ringer i bistra nyårsnatten!
Hör hur den ringer över både land och vatten!
Den ringer mot bakgrund av norrskenssky och markens vitaste snö.
Och det gamla året så fridfullt till sist lägger sig att dö.
Vi lyssnar när klockan årets allra sista slag slår.
Det nya året är här – Gott Nytt år!
Dikt på Nyårsafton (2023)
Copyright © Art of Coping® All Rights Reserved.
