Juldikt 2024
Den här dikten har publicerats på YouTube.
Juldikt 2024
Så är det då dags att på nytt se tillbaka,
betrakta det gångna och låta sig väl smaka…
av mat och av dryck och av alla de minnen,
som nu intar sin vakande plats i våra sinnen.
Detta år som började som många andra,
när vi i den stilla nyårsnatten nyfiket började vandra…
gåendes framåt i vintertidens kalla luft,
för att starta om ånyo, släppa sånt som varit tungt och tufft.
Det har sen fyllts av händelser, stora som små.
Några skimrat av glädje, andra varit mer grå.
Några kanske färgats av det mörkaste svarta,
när man måhända människors sämsta sida tvingats betrakta.
Ett maktfullkomligt öga som stirrat en rätt in i själen,
kanske frammanat känslan av ett värde likt trälen.
Men också möten med fantastiska andra,
som lisat och läkt och som inte oss klandra…
…som visat en sida som bara är god,
som kan förgylla allting, med sin frid och sitt mod.
Så har årets upplevelser rört sig än hit och än dit.
Gungat fram och tillbaka, i en helårslång invit.
Och vi sett räntor som äntligen sjunkit har,
där några färre nu behöver gå med rumpan bar.
Dock fortsatt viss belastning på var månadshyra,
särskilt för de som ännu bor i elområde fyra.
Ibland har sjukdom ledsagat envar och varannan,
och hos dem också frammanat djupa veck i pannan.
Sen sorg och den saknad som några har känt,
för kära som satt sitt sista andetags ord på pränt.
Men trots att några förlorats, behövt lämna och gått,
står vi andra alltjämt kvar här, i vått och i torrt.
och skådar hur nästa just möter sin första dag,
smakar på luften genom den nyföddas andetag.
Det händer saker över allt på vår jord,
med olika möjligheter som dukas på var mans bord.
Och runtom i vårt avlånga land står just nu mången brydd och stum,
eftersom det tycks ännu en gång ha blivit dags för ett nytt Millenium.
Vi står och ser på medan äldst mot gammalt byts ut,
och hur vägen framåt går bakåt och sen blir rätt när den tar slut.
Vi färdas där förnuft och sans och vett och logik blir som förbytt,
alltmedan vi ofta skådar hur kejsaren blir klädd på nytt.
I livets teater tar vi ton, och spelar troget våra roller,
tar skydd för väder och vind under paraply eller parasoller.
Men, medan tidevarv kommer och går och vänder,
ska vi ändå minnas att allting känns värst, strax innan det händer.
För ibland går allt trögt och sakta och trevande,
men det är rörelsen framåt som gör oss varma och levande.
Och hur vi än har det och hur vi än mår,
så finns trots allt, i varje andetag, en kraft som består.
Så fortsätter alltjämt jorden att gå runt,
medan vinternattens fågel sjunger sant och sunt.
Omtalar att ljuset som brinner har lågan har kvar,
även i stunder då hoppet kanske sviker och far.
Och nu sänker sig återigen ett lugn över nejden,
Några av oss kanske slumrar till, lutandes över sejdeln.
Det gångna året som bjudit på så väldigt, väldigt mycket.
är nu till sist inne på det sista, skälvande stycket.
Här kan vi till sist lossa strängarna på vår lyra,
vinka farväl till det år vi kallat för tjugohundratjugofyra.
Till slut förbereda oss på en stillsam vila i vårt lugna hem,
innan det är dags att betrakta födelsen av tjugohundratjugofem.
Midvinternattens köld är åter vintrig och hård.
Snart vi alla rofyllt och tryggt, sova djupt på vår ensliga gård.
Alltmedan stjärnorna fortsätter gnistra och glimma,
där de lyser upp himmelens djup, långt in på midnattens timma. Månen vandrar stilla sin tysta ban…
Snön lyser vit på fur och gran.
Snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
Juldikt 2024
Copyright © Art of Coping® All Rights Reserved.
