Käre Dan,
Här kommer ett ord från en bror i olycka,
som också haft ”otur i strid” kan man tycka.
När vindar om öronen blåser kallt,
du en vän i mig dock har trots allt…
Fast jag fick ju förstås faktiskt näringsförbud,
du bara bytt slipsen mot mer vardaglig skrud.
Ja, jag fick gå hem med omedelbar verkan,
medan du går och arbetar kvar där i verkstan.
Nog fick jag min fallskärm, den dan jag fick gå,
men de bröt på mig benen, och även en tå.
Du trampar istället visst ändå fram,
i regeringskansli som nå’t slags Madam.
Sen den lön du behåller utan bryderi,
betraktar en del som egenmäktigt slöseri.
Och visst är det skillnad på förvärvade slantar,
eller spridning av skattemedel till allsköns klantar.
Helt öppet där i maktens korridorer,
spatserar du runt på alla nivåer.
Styrkt av offentligetens frihetsfäbless,
medan jag är helt inlåst av sekretess.
Själv sitter jag här, glömd bakom en mur,
får själv ta konskevensen för min lilla bravur.
Betänker jag kanske fel änglar betalde,
när jag mitt skydd i världen valde.
Lite bitter att du fick behålla ett jobb,
när min chans blev tagen av en styrelsemobb.
Medan jag hängs upp och bränns på bål,
går du på fester och ropar Skål!
Jag inledde brevet med att vi var vänner,
men inser jag ångrar mig nu när det bränner…
Det tycks mig de såta vänner du har,
till vår demokrati inte särdeles bidrar.
Jag vill helst inte dras över eran kam,
utan väljer att öppet ta hand om min skam.
På yttersta dagen, då till himmelen det bär,
då vill jag kunna bli insläppt av Sankte Per.
Istället jag siktar mitt mjöl i min påse,
står över ett kast tills kan arbetsliv åse.
Jag håller i handen det kort som blev givet.
Det är så det fungerar – i näringslivet.
//Näringslivschef (f.d.)
Brev till Eliasson
Copyright © Art of Coping® All Rights Reserved.
Satirisk text som gör upp med påståendet att extrovert är bättre än introvert
