Ode till 2022 – Dikt i nyårstid
Jag står i kylan med ångande andedräkt,
begrundandes Nyåret, som är alldeles nyss kläckt.
Är klädd i vinterskrud med ansiktet vänt,
mot himmelen där Framtidens dörr står på glänt.
Ser hur Tennyson får sällskap på Skansens golv,
och hör rösten som läser hans ord före klockan tolv.
Nu klockorna klämtar från Storkyrkan på nytt,
och vi tittar tillbaka på det år som har flytt.
Inte kan sägas att det varit helt lätt.
Detta år som passerat – kallat 2021.
Sjukdom och svårighet har kantat vår stig,
och mång’t olika åsikter skapat stor intrig.
Och alltför ofta glömts en viktig pusselbit…
…att det är just våra olikheter som har fört oss ända hit.
Men nu ringer klockorna i bistra nyårsnatten,
och någonstans en festprisse tar av sig kravatten.
Förfriskade själar vandrar livligt hemåt,
I norrskenets skugga hörs bara skratt, ingen gråt.
Morgondagen får ha nog av sin egen plåga.
Här, i gryningsljuset, brinner bara hoppets låga.
I skenet av stjärnljus i glittrande snö,
det gamla året nu lägger sig att dö.
Med gott mod ses den nya tiden an.
Vi vant oss vid nytt normalt lite grand.
Hör så nyårsklockorna ringa världens oro ut,
här i årets allra första skälvande minut.
De ringer ut det gamla och de ringer in det nya,
med förhoppning om att alla får vara friska och krya.
Jag vänder sakta hemåt på saltad bana,
balanserandes försiktigt på frusen, kall iskana.
Min ångande andedräkt gör mig sällskap i kyla,
och bortom på nejden hörs vargarna yla.
Ser nyårsfrosten glimma på gripet halmstrå,
och viskar ”Välkommen hit” till år 2022.
Ode till 2022 – Dikt i nyårstid
Copyright © Art of Coping® All Rights Reserved.
Satirisk text som gör upp med påståendet att extrovert är bättre än introvert
