Det fanns en tid
då svaret var
på frågor om att göra,
att kanske Ja
men kanske Nej
beror ju på hur svåra.
För har vi A
men måste B
fast saknar B i låda,
då kan vi inte göra B
med vårat A,
än hotar ”de” att bråka.
Idag ska kunna göras sånt,
som faktiskt blott ej går.
För Måste! är på bröstet lagt
och river där upp sår.
Och hur vi gör så uppstår skada,
som lämnar sidospår.
På ena sidan tryggheten
och tak för huvud och för lem,
på andra sidan ett barn i spegeln,
värderande hus och ett välmående hem.
Vi känns lämnas utan val med valet,
att välja det som inte väljas kan.
Vi känns lämnas utan val med valet,
att säga Ja till våran baneman.
Vartåt vi väljer hän att gå,
så får vi stå vårt egna kast.
Att välja det minsta av onda två —
en plågsam och tungt buren last.
Men,
att kunna möta oss i spegeln så,
rak i rygg med uppvänd blick,
är måhända nog trots allt ändå,
det bästa alternativ vi fick.
Det val vi trott oss lämnats utan,
var lögn, bedrägeri och skevt!
För det du ser i spegelrutan,
har hela tiden varit helt.
Minns så nästa gång ting verkar galna,
när ’håll och kanter’ pressar dig,
att hålla nära hjärta och sinne,
din allestädes rätt att säga Nej!
Copyright © Art of Coping® All Rights Reserved.
