Pandemivinternattens köld är hård,
svenska folket de sova i självisolerings-gård,
under tiden ministrar går i försvar,
och värnar de särskilda regler de har.
Så som Morgan som sussar sött och drömmer,
om hur han de andra shopparnas kö-disciplin berömmer.
Så glad att få bidra med avståndsträning,
och samtidigt kunna fynda på mellandagsrean – med kundbetjäning.
Eller som Danne, iväg på ”helt nödvändig” resa,
ja, han är nog, i rådande tider, vår egen Theresa.
Han skyddar vårt samhälle på sitt egna sätt,
och ger oss sin tolkning av vad som är rimligt och rätt.
Och att vara Statsminister är visst inte enkelt idag,
när man först ska skapa, och sen hålla sig till, sina skärpta råd var dag.
Så besvärande att inte kunna handla få,
i godan ro medan livvakterna tittar på…
utan att detta ska tas upp på räkning,
och nästan orsaka en arbetsvräkning.
Att alltid behöva vara på sin vakt,
och aldrig kunna få ta saker i sin egen takt.
Sen alltid behöva vistas i offentlighetens hus,
där folket bedömer en i strålkastarljus…
…och där synar varenda rynka liten,
för minsta lilla undrar ”Verkar han inte lite sliten?”
Vilt spekulerandes över om man pallar trycket,
och om det inte borde beställts online – det där smycket…
…till frugans klapp bland julepaketen,
men får hon inget blir hon ju väldigt förtreten.
Och henne måste Herr Statsminister före regler prioritera,
för annars blir det väldigt dålig stämning där hemma – med mera… 😉
Och, här sitter nu jag och jag undrar som så,
om ministrarna verkligen inte varit beredda på,
att arbetsbördan kommer bliva tung,
för de som väljer att ta på sig rollen som ”Kung”.
Och att de ska föregå med sitt exempel – gott.
Att det faktiskt hör ihop med den eftersträvade maktens nitlott.
Det är ju ock så, att de för mödan bjuds lön,
och löften om fallskärm för att slippa göra avbön.
Så, samtidigt som stjärnorna på himmelen de blänker,
så inser jag att ministrarna, uppenbarligen, har otur när de tänker!
Denna omdömeslöshet och denna vanära,
den tvingar folket att stå redo, både med fjädrar och med tjära.
För att leda landet innebär att ta ett ansvar – stort!
Inte ett fritt spelrum att bete sig som en lort.
Så lyser snön återigen vit på taken,
och här sitter jag, fortfarande helt klarvaken.
Emedan månen sin tysta ban genom natten vandrar,
får jag nog tillstå att jag dem lite grand klandrar.
Copyright © Art of Coping® All Rights Reserved.
