Nedanstående punkter är exempel på återkommande inslag i vardagen för många av oss. De kännetecknar Besparingarnas Sverige.
- Desillusionerade ledare och utmattad personal.
- Minskande utrymme att göra ett bra jobb.
- Ökad press på arbetstagare att ta personligt ansvar för arbetets utförande.
- Ständiga neddragningar, resurssparande effektiviseringar.
- Ökad styrning, uppföljning och kontroll.
Vi lever i stränga besparingstider. Med tydliga besparingskrav. Det mest långsiktiga greppet handlar om längden på besparingshorisonten. Det är viktigt att besparingsplanen är hållbar och att besparingsåtgärderna införs effektivt. Och så klart ska vi satsa på rätt typ av besparingar.
Det enda vi inte tycks lägga vårt besparingsfokus på, är hur långt vi kan driva den mänskliga kapaciteten, att hantera det som följer i besparingarnas kölvatten. Sånt som misstro, kortsiktighet, tungsinne, uppgivenhet och trötthet. Och faktiskt också ledsenhet. Och sorg och skam. Och skuld. Alltså, de där mänskliga känslorna som triggas när vi förlorar kontrollen över vårt eget jag, över vårt personliga varumärke och över våra möjligheter att känna att vi kan göra rätt för oss på jobbet. Och, göra rätt för dem vi ska hjälpa.
Det är rent ut sagt skittråkigt att hela tiden behöva vända på varenda krona. Pest att alltid, alltid behöva tänka efter före. Att behöva överväga om det man tänkt sig göra för sin klient ligger i linje med att hantera de begränsade medlen med försiktighet.
Det sliter att alltid vara Besparingarnas väktare och frågan är hur länge ska vi orka med att leva i Besparingarnas dal?
Många verksamheter är drabbade av detta. Både inom privat och offentlig sektor. Våra kommuner är nästintill sjukligt medvetna om det och väldigt, väldigt hårt drabbade. Det finns många orsaker till läget, men just nu bara ett (1) förslag till åtgärd. Ja, du gissar säkert vilken den åtgärden är?
Ja, just det… besparingskrav.
Paradoxalt nog borde det vara offentlig sektor, som skulle ha utrymme att göra ”det rätta”. Som borde ha metoder, både lokala och nationella, för att kunna sätta sig över kommersialismens marknadsideal. Som borde ha tillräckligt med muskler för att verka för det som är demokratiskt riktigt. Som borde ha full fokus på välfärd och mänskliga rättigheter. Och på arbetsmiljö. Och långsiktigt, hållbart och robust tänkande.
Men så är det inte riktigt i praktiken just nu.
Utmaningarna med de tuffa besparingskraven är något som kommun efter kommun i hela landet vittnar om. Ja, egentligen är det är reellt Problem, med stort P. Men just ordet Problem ogiltigförklarades ju någonstans på 90-talet och sen dess är allt bara utmaningar. Och utmaningar är som bekant inga problem, utan till för att lösas! Smidigt. Enkelt. Snabbt. Så även när det kommer till att uppfylla besparingskrav och genomföra besparingsåtgärder.
Men, det där enkla och snabba tappar vi förstås lite, när dessa krav bemöts i besparingsplaner, som i sin tur sträcker sig över 25 år – och även då uppnår vi bara ”möjlighet” att frigöra medel för att hålla verksamheten över ytan… ingen garanti för att det kommer ske alltså. För garanti kräver att både ditt och datt och smått och gott händer, att klimatet är stabilt och polisen hinner med att ta hand om röveriet. Typ.
Här nånstans tänker jag att det skulle vara läge att börja inse att något är allvarligt fel, i grunden.
Fast samtidigt är det nog bara i offentlig verksamhet ett sådant 25-årssparkrav kan bli realitet. I näringslivet hade en sådan verksamhet antagligen inte betraktats som livskraftig. jag har svårt att se det styrelsemötet framför mig, där IKEA klubbar igenom ett kravet att spara i all verksamhet i 25 år för att kunna underhålla varuhusen – kanske. Men nu handlade det inte om privata sektorn, utan om välfärden. Där det däringa icke-kommersiella tänkandet borde råda… Så då är ju det här är inte helt bra. Faktiskt inte alls bra. Rent ut sagt, väldigt illa. Kanske t.o.m. katastrof?
Tanken verkar vara att vi ska spara oss ur den ekonomiska kris som råder genom att anamma besparingsprincipen som en ny livsstil, vilket är minst sagt knepigt. Det känns lite som att vara i ett kombinerat Lustiga Huset och Spökhuset och samtidigt ha tilldelats den livsavgörande uppgiften att hämta skatten vid ”regnbågens slut”, innan tiden är ute. För annars smäller det!
Här undrar jag stillsamt om det kanske vore dags att tänka om? Kanske det är läge att någon berättar att ”Kejsaren är naken” och att han behöver riktiga kläder snart. Annars kommer han frysa ihjäl när vintern kommer.
Till sist… Om du råkar vara en Någon, en som Ser, så fundera på om du kan prova att Säga det. För om inte Någon säger Något blir det tvärtyst och då är det alltid Någon Annan som tolkar tystnaden som ett ”tiger och samtycker”. Här får man också ha respekt för att det dessvärre inte alltid är lätt att säga det man ser. När man axlar Någons mantel finns också risken att bli betraktad som Surkarten, Gnällspiken eller Motarbetaren. Men, som medarbetare kan vi inte göra mycket annat än att just beskriva det vi ser. Oavsett om vi är ledaren eller personalgruppen. Det, och att försöka hålla oss på rätt sida om utmattningsstaketet.
Och som en sista parentes. Om vi nu inte får ha ”problem” hur kommer det sig då att vi har ”krav”? Jag passar här på att föreslå att på samma premisser som gäller för ”problem”, så bör ”krav” från och med nu omskrivas som ”önskemål”. Och ”åtgärder” byter vi till ”förslag till ändring”. Så utmaningarna framöver kommer numera mötas med önskemål om förslag till ändring.
Copyright © Art of Coping® All Rights Reserved.
