Säg är det egentligen kanske så,
att folk faktiskt är lite dumma ändå?
Jag tänker på vissa som glömmer det mesta,
som att hålla avstånd och undvika att festa?
På dagarna vaket gå runt och raljera,
om vikten av handtvätt och munskydd, med mera.
Sen kvällningen faller, och de med den…
De drar på sig stassen och så iväg igen!
Om natten ställs plikt mot personlig rätt,
och avsteg görs gladeligt – lätt som en plätt.
Det skrattas och stojas och dansas på tå,
medan virus bärs runt till varendaste vrå…
…och rösterna höjs: ”Låt oss leva här!”
”När hjärtat det slår! Medan vi andas och lär!”
”Vägrar vara instängd till kropp eller sinne!”
”Liv skall ej levas stel som en pinne!”
Det går så en tid och sen döm om förvåning,
när festyran övergår till nästa våning.
Där dansen bytts ut mot hosta och nysning,
i samklang med omvårdspersonalens bistra fnysning.
Så sänker sig mörkrets tunga ånger,
till ljudet av respiratorns entoniga sånger.
Någon som baddar en panna försiktigt.
Närstående som önskar det fanns tidsmaskiner, på riktigt…
De var levandes då, innan de glömde så lätt,
att det handlade om virus, ingen olyckssonett,
som i stort kunnat undvikas av både dumma och smarta,
för det behövdes varken tur eller karta.
Så betänk om det kanske faktiskt var så,
att det stundom voro bättre att smyga på tå?
Att tillfälligt undvika att släcka sin ”törst”,
och istället spela sina säkra kort först?
För i skuggan av eftertankens kranka blekhet,
när solen har sjunkit, men kroppen är stekhet.
När festens glam dränkts i sorg och gråt,
då kan det vara för sent att säga ”Förlåt”.
Copyright © Art of Coping® All Rights Reserved.
